Tjusningen med kubb

Tänkte försöka formulera lite kring kubbens psykologi och det jag vill mena är själva tjusningen med spelet kubb.

Varför vinner inte det bästa laget alltid kan man fråga sig. Varför vinner vi så förbaskat ofta kan man också fråga sig. Vi frågar oss det ganska ofta. Nervositet är en riktig bov i kubbsammanhang i allmänhet och i kubbvm i synnerhet. Jag tänkte reda lite i detta här och nu.

Vi börjar med det där med kubbvm i synnerhet. Vad är det som gör att det är extra svårt i just kubbvm? Bland annat det faktum att du bara har en pinne att kasta gör två saker med dig. För det första så har du en enda chans att göra det du ska med din enda pinne. Missar du finns ingen chans till revansch. Dessutom hinner du tänka alldeles för många tankar efter en missad pinne som sätter en massa illvilliga spår i hjärnan på dig vilket gör att nästa pinne blir ännu svårare. För det andra så ökar pressen på dina medspelare (vilket också ökar pressen på dig själv) för varje missad pinne. Så enkelt är det, en missad pinne är en missad pinne, det går inte att ta igen en missad pinne med ett bättre andra slag (förvisso reparera en aning men sex kast kastade perfekt är alltid bättre än fem). Sedan har vi detta med publik. Många är ovana med att ett hundratal (och i värsta fall kanske tusen) personer tittar på när du kastar – och SER när du missar.

Vad gör vi i Team Ekeby för att komma tillrätta med detta då? För det första så försöker vi alltid hålla koll på varje spelares nuvarande status. Är han ”i” eller är han ”ur”? Sedan får de som är ”ur” uteslutande kasta först eller näst först. Vi tror att det är ovärderligt för den som är ”ur” att känna tryggheten av att de som kastar efter löser de bekymmer han ställer till. Det som är lite lurigt, när man har en sådan superstar som Jocke i laget, är när den som normalt är bäst är ”ur”. Jocke var ”ur” stora delar av årets VM men av gammal vana fick han ändå fortsätta kasta sist (det var först i mitten av semifinalen som vi ändrade på detta och faktum är att det var först då det började lossna för oss). Och detta tullar vi sällan eller aldrig på. Vi slänger icke in superkillen bara för att det möjligen går att slå det där avgörande slaget i första rundan. För kubb handlar inte om, som jag skrivit förut, att vinna utan att undvika att förlora. Vad gäller publik tror jag faktiskt ingen i laget har några bekymmer med det längre. Vi har ända sedan starten lagt några träningar i Almedalen. Ni som varit i Almedalen i vecka 31 vet att det inte direkt är Visbys mest folktomma plats. Vi ser detta som publikträning. Vid sidan av det så försöker vi öva på att vara ”ur” så lite som möjligt med diverse idrottpsykologisk mumbojumbo som jag inte tänkte gå in på. Jag kan inte riktigt svara på om det hjälper heller, men det har blivit lite av en tradition i laget. Så om ni ser oss allihop plocka upp små lappar så är vi ”ur” just då och samlar oss lite och läser några ord som förhoppningsvis får upp oss på banan igen.

Sen nervositeten. Tja, den finns där och ska väl finnas där i lagom mängd. Det gäller att ha den som vän så mycket som möjligt.

Varför vinner inte det bästa laget hela tiden? Även det är beroende av flera faktorer. Dels det rent speltekniska – hur duktigt är laget på spelet kubb? Jag skulle våga säga att 90% av lagen i VM vinner noll av hundra matcher mot oss (även om de får börja med pinnarna). resterande 15-20 lag kan mycket väl slå oss om de spelar bra samtidigt som vi är dåliga. Nu har jag inte sett alla lag spela, men vår lägstanivå är faktiskt riktigt riktigt bra. Jag skulle själv säga att kan man hålla Tallult 89 (i årets VM) stången i 2,5 timmar som dom spelade då på lägstanivån så förlorar man inte mot de där 90 procenten. Det beror också på hur taktiskt väl man genomför matchen. Mot lite sämre motstånd bör man (anser i alla fall vi) spela med lite/mycket säkerhetsmarginal. Kasta exempelvis inte in fler kubbar kort än ni är hundra procent säkra på att ni klarar pricka ner. Det är inte bättre att kasta nio kort och lämna en jämfört med att kasta sju kort och två långt och ta dessa sju. Är inte motståndarlagt injävliga på att kasta in är sju tillräckligt svårt (och obetydligt lättare än nio). Mot de riktigt bra lagen spelar dessutom lotten roll. Jag kan inte ens minnas när vi förlorade ett set där vi började med pinnarna senast. Det är bra många år sedan i alla fall. Tyvärr är förhållandet detsamma om vi möter ett jämnstarkt lag.

Jag vet faktiskt inte riktigt varför nervositeten red oss som maror mot just nämnda Tallult, men jag har under mina 16 år aldrig drabbats så hårt. Jocke filosoferade lite efteråt och sa att han började tänka ”vad händer nu? Vad gör vi om vi åker ur nu? I en kvartsfinal, det har vi ju aldrig gjort förut… åker vi bara hem eller… vad händer?”

Efter matchen gick jag ner och pissade i pissoaren bakom toaletterna. Plötsligt stog Jocke där bredvid mig och slog en drill och jag var tvungen att säga som det var: ”Brother, jag kan fan inte stå på benen, så darrig är jag just nu”. Han svarade: ”Fy fan. jag också”.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Tjusningen med kubb

  1. Jocke Gloria Victis skriver:

    Ja det är otroligt vad psykologiskt kubb är. Är extremt svårt att ta sig ur en dålig period och ju mer man ältar att det går dåligt desto sämre går det.. Men som du säger så gäller det att försöka ändra om t ex kastordningen o dylikt.. Vi gick igenom hela årets VM utan att ta oss ur den skakiga förstamatchen känns det som.. men så fort det bara ”kastades för kul” så träffade man..

  2. teamekeby skriver:

    Precis… därför är det så viktigt så viktigt att försöka ta tillvara på dom där tillfällena som ges att träna matchlikt. Man har fanimig inget för att stå hemma och nöta om man inte kan hantera det på match.

  3. Jens Haraldsson skriver:

    Att hålla nerverna i styr är nog de svåraste att bemästra med kubb (eftersom även Jocke brottas med det..). Det är som allra tydligast med nya lag som tränat upp en hög teknisk nivå snabbt och helt plötsligt spelar en vinna-eller-försvinna match; tekniken kan vara som bortblåst och tillbaka på samma nivå som när de första gången höll i en kubb. Med ackumulerade träningstimmar och betydelsefulla turneringsmatcher i bagaget tycker jag det är lättare att hitta tillbaka till en normal nivå efter en dipp. Det finns en trygghet i att veta att man kan bättre och tidigare har spelat på en hög nivå. Under press och i underlägen när nervositeten smyger sig på, hjälper det för mig att vara irriterad eller småförbannad för att bevisa ett spel som gör mig mer rättvisa. Alltså att plocka fram vinnarskallen, men samtidigt fokusera på sitt eget spel och inte så mycket på det som sker runt omkring eller vad motståndarna gör. Det kan också funka att gå back to basics och kasta ett lugnt och fint kast utan en tanke på rätt rotation. Ofta när jag missar beror det på att jag bara får till antingen rotationen eller riktningen, inte båda samtidigt. Det krävs koncentration och lugna nerver för att kontrollera båda samtidigt. Sen kan ju ”klister-effekten” (friktionen mellan pinne och hand) spela en ett spratt ibland.

    Vilken kastordning som är bäst kan diskuteras: En svajig spelare som får kasta först kan ju vara bra för laget om kubbarna är samlade på kort avstånd, men det kan också leda till att spelaren missar iallafall eller förstör dubblar, och en miss eller störning är inte bra att börja med. Att låta en stabil spelare sänka kubbar som första kastare kan skapa positiv stämning inom laget så även den svajiga lättare kan lyftas upp ur sin nervositet och sänka kubbar i efterföljande kast. Det är helt klart bra att ha allsidiga spelare, som kan kasta lika bra på alla avstånd, för att ha maximal flexibilitet med kastordningen.

    I medgång är det så lätt och avslappnat att man inte förstår hur man kan missa så breda kubbar på så korta avstånd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *